|
Min första ”allhund” kallade
jag Snoki eller Snokiga hunden och hon blev min 1981. Vi var tillsammans
i över 13 år. Efter henne behöll jag en valp, Strimma, som tragiskt
drunknade i en planksatt damm. Hon hittades efter fyra dagar. Ni som
haft en hund försvunnen vet hur det känns. Hon hittades, men att se
klorevorna i plankorna var hemskt och den synen, händelsen går aldrig ur
mitt hjärta. Strimma blev fyra år.
Prövade med en annan ras
parallellt med Snoki men det gick inte ihop sig. Har man blivit med
strävhårig allhund är det svårt med något annat. Det måste bli
ytterligare ett strävhår. Det blev Lillsvans Ystra. En fantastisk hund
på många sätt, men ingen avelstik även om jag hade tänkt mig det från
början. Hon har en speciell förmåga: Släpp henne var som helst och inom
en minut har hon hittat köket eller en plats där det lagas mat. Hon
kallas därför ”kökshunden” och det är inte i förnedrande ton. Ystra är
född 1994 och fortfarande pigg och rörlig men sjunger naturligt på sista
versen.
Snoki hade nu avgått till
andra marker och jag sökte en ersättare som skulle vara ihop med Ystra.
Det blev en strävhårshane som gav svaret. Han var med sin husse på
Öster-Malma när första försöket med ”Fullbruksprov” skulle genomföras.
En lugn, stilig och lydig hane som med hussen visade stor pondus. Och
dessutom skulle han, ja hunden, bli far till en kull valpar med en dansk
import, Gyvelunds Märta. Själv var han en tyskimport, Alex vom Wittland.
Ett Ja- besked om möjligheten att bli ägare till en avkomma och där har
jag nu S10938/2000 Bondegårdens Musetta.
Så är mitt hundliv i korta
ordalag. I övrigt är jag en äldre man som
nyligen flyttat till Ytterhogdal i Härjedalen. Jag har
bott en stor del av mitt liv i Sörmland och varit verksam 15-20 år på
Öknaskolans Naturbruksgymnasium. Där jagade vi en del med stötande hund
och både Snoki och Ystra fungerade bra efter en tre-fyra års
grundträning. Musetta har inte haft mer än två jaktår som stöthund
men hon är mycket bra som sådan. Driver med skall, kommer snabbt
tillbaka. Dessutom har hon starka ståndanlag som visar sig bäst på
fågel.
En annan viktig del var
eftersöken och avlivning av skadat vilt. En uppgift som ju pågår året
runt. Fältfågel fanns på vissa marker men knappast som vilda stammar.
Det blev mer som träningsmark för att sedan pröva hundarna på prov.
Den verkliga fågeljakten var
på fjällmark. En härlig jaktform, men som skolanställd var det i
praktiken inte möjligt att få ledigt under terminstid då ripjakten är
som mest aktuell. Det har blivit mer av det efter pensioneringen.
Och nu bor jag i Härjedalen.
Nära fjäll och ca 50 mil till Sörmlands viltrika marker. Fint va!?
|