Husse  -  Christer Rönn

Blåmesen och rönnen betyder mycket för mig.

Rönnen är ju begriplig. Men varför en Blåmes? Jo ... Blåmesen är en stann- och strykfågel, stridbar och käck. Den försvarar sig och de sina med näbb och klor. Inte ens den ”svart-vita” kan skrämma till underkastelse. Den är ingen flockfågel, men samsas med andra när det passar. Den reser borst mot orättvisor och kränkningar, både inbillade och verkliga. Den är en överlevare.

Och visst är den ganska snygg?
Därför är Blåmesen min fågel.

En sida med alla mina blåmestavlor!

Samma gråa färg?!?

 På ripjakt med Ystra och Musetta.

Här bor vi - Framnäsvägen i Ytterhogdal.

Min första ”allhund” kallade jag Snoki eller Snokiga hunden och hon blev min 1981. Vi var tillsammans i över 13 år. Efter henne behöll jag en valp, Strimma, som tragiskt drunknade i en planksatt damm. Hon hittades efter fyra dagar. Ni som haft en hund försvunnen vet hur det känns. Hon hittades, men att se klorevorna i plankorna var hemskt och den synen, händelsen går aldrig ur mitt hjärta. Strimma blev fyra år.

Prövade med en annan ras parallellt med Snoki men det gick inte ihop sig. Har man blivit med strävhårig allhund är det svårt med något annat. Det måste bli ytterligare ett strävhår. Det blev Lillsvans Ystra. En fantastisk hund på många sätt, men ingen avelstik även om jag hade tänkt mig det från början. Hon har en speciell förmåga: Släpp henne var som helst och inom en minut har hon hittat köket eller en plats där det lagas mat. Hon kallas därför ”kökshunden” och det är inte i förnedrande ton. Ystra är född 1994 och fortfarande pigg och rörlig men sjunger naturligt på sista versen.

Snoki hade nu avgått till andra marker och jag sökte en ersättare som skulle vara ihop med Ystra. Det blev en strävhårshane som gav svaret. Han var med sin husse på Öster-Malma när första försöket med ”Fullbruksprov” skulle genomföras. En lugn, stilig och lydig hane som med hussen visade stor pondus. Och dessutom skulle han, ja hunden, bli far till en kull valpar med en dansk import, Gyvelunds Märta. Själv var han en tyskimport, Alex vom Wittland. Ett Ja- besked om möjligheten att bli ägare till en avkomma och där har jag nu S10938/2000 Bondegårdens Musetta.

Så är mitt hundliv i korta ordalag. I övrigt är jag en äldre man som nyligen flyttat till Ytterhogdal i Härjedalen. Jag har bott en stor del av mitt liv i Sörmland och varit verksam 15-20 år på Öknaskolans Naturbruks­gymnasium. Där jagade vi en del med stötande hund och både Snoki och Ystra fungerade bra efter en tre-fyra års grundträning. Musetta har inte haft mer än två jaktår som stöthund  men hon är mycket bra som sådan.  Driver med skall, kommer snabbt tillbaka. Dessutom har hon starka ståndanlag som visar sig bäst på fågel.

En annan viktig del var eftersöken och avlivning av skadat vilt. En uppgift som ju pågår året runt. Fältfågel fanns på vissa marker men knappast som vilda stammar. Det blev mer som träningsmark för att sedan pröva hundarna på prov.

Den verkliga fågeljakten var på fjällmark. En härlig jaktform, men som skolanställd var det i praktiken inte möjligt att få ledigt under terminstid då ripjakten är som mest aktuell. Det har blivit mer av det efter pensioneringen.

Och nu bor jag i Härjedalen. Nära fjäll och ca 50 mil till Sörmlands viltrika marker. Fint va!?

På somrarna dresserar Hilda och Alva både Ystra och Musetta, med stor framgång. På sommarlovet bor familjen i Sollefteå. Jag brukar även åka över till USA och hälsa på

Brevet fick jag i början av april 2007. Det var alldeles efter att U-kullen flugit ut och bara jag; Musetta och Usmira fanns kvar hemma. Det var även bara några veckor efter att Ystra dött. Tänk vilken förmåga barn har att trösta och lätta upp stämningen. Och tänk att Alva direkt såg att Umbra var en trevlig hund!